VEM ÄR JAG?

Ja, det har jag funderat på mer än ett halvt liv nu Galen

Jag ser helst Framåt. Och Upp! Det som kommer här nedan är först minnen och historia och givetvis bara fragment av ett liv. Se’n får vi se.

 

De första åren   

   Första minnet är redan från min födelsedag på Södersjukhuset en sen, men mild, hällregnande åskväderskväll den 4 oktober, femtioandra året förra århundradet. Jag har ordlösa bildminnen från, som jag förstod långt senare; ett öppet fönster, strilande regn, fuktig luft mot mitt ansikte och ett dånande muller som jag senare fick förklarat, att det var åskguden Tor som kom förbi och hälsade välkommen. I övrigt minns jag bara något som kan beskrivas som fritt utrymme för mina sprattlande ben och varm, mjuk hud mot min. Jag antar att mamma har fyllt i en del av dessa mina första ordlösa minnen, men bilderna jag minns, de är mina egna.

   Jag ser helst framåt, uppåt, men om jag nu skall se tillbaks en stund och ge lite bakgrund till den jag är idag, är det några minnen som poppar upp alldeles av sig själva. Det första är från mitt första år i mammas och pappas första lägenhet på Heleneborgsgatan på Söder i Stockholm. Jag har begåvats med rätt bra geografisk förmåga och det väl därför jag minns själva lägenheten mer än något annat från den tiden. 

   En lägenhet i fil med först en liten hall med hatthylla och en dörr till toan (inget bad), sedan ett rätt rymligt kök med skafferi, fönster och köksbord till vänster och köksbänk utmed hela väggen till höger. Längst bort på köksbänken fanns en brun granitskiva med slask och en kallvattenkran. Minns att mamma brukade hålla fram mig mot kranen och hur förundrad jag var över känslan av det kalla, rinnande vattnet när jag viftade runt med mina små händer. Jag minns till och med det vackra glittret i vattenstrålens skvättande droppar.

   Längst bort i köket var dörren till rummet. Rummet som var både vardagsrum, sovrum, barnrum, radio- och syhörna. Min spjälsäng stod direkt till vänster om dörren med fotgaveln mot det ena av de två fönstren. Dubbelsängen rakt fram och sitt- och syhörnan på högra väggen som dock alltid låg i dunkel. Jag minns just inga detaljer därifrån annat än de två fåtöljerna. Ja, hela rummet var rätt dunkelt och minnet är tydligt, av att ligga där ensam i tystnaden i någon slags evig väntan på att mamma skulle komma in och hämta mig. Jag skrek aldrig, eller sällan, har jag fått veta.

   Inom parentes kommer jag att tänka på att jag, efter Heleneborgsgatan, i ett halvt århundrade, bott i relativt ljusa bostäder, men att jag nu åter igen bor i en ganska dunkel miljö i detta gamla tjockväggade italienska stenhus med solskyddande fönsterluckor. Man kan ju öppna upp fönsterluckorna, men på något sätt trivs jag och känner mig trygg i detta lite dunkla ljus och i den relativa tystnaden här och kopplar ihop det med min första tid där på Söder, som jag i övrigt bara minns från den gungfjädrande, storhjulade barnvagnen och gatorna och miljön runt Högalidsparken.

   Runt tvåårsåldern flyttade vi till då nya Bandhagen och Skärlingebacken. Därifrån har jag många minnen men skall inte dra ut på det hela nu (kanske blir det en novell ellr bok senare) utan bara nämna ett, nämligen mitt första "äktenskap". Vi var väl fyraochetthalvtårsåldern när vi blev ihop. Riktigt förälskade blev vi och gifte oss själva på stentrappan vid porten till Skärlibgebacken 10 där vi bodde. Gunilla hade flor, en tunn vit schal runt huvudet och jag en blå minikavaj. Vi skålade i röd saft. Och bil fick vi! Gunillas pappa köpte, händelsen till ära, en trampbil och den brukade vi flitigt packad med picknickkorg och for på långfärd till granngatorna, gungparken och bergknallarna bort mot Högdalen. Gunilla satt i och höll ratten, jag sköt på där bakom som motor. Jag gillade att vara motor! Fast ibland vid gatstenskanterna fick jag hjälpa till och styra upp det hela. Trampbilen försvann av någon anledning, men det var en härlig tid som varade till och från ända fram till skolåldern då det blev dax att flytta till nya Farsta.

 

Ungdomsåren

- Nu skall jag sno på lite, så vi kommer fram till nutid om inte allt för länge.

   Farsta var i utveckling och under snabb uppbyggnad, jag också! Såg från balkongen på femte våning på Torsbygatan 22 Farsta Centrum växa upp från grunden. Nyiflyttad var jag, men blev snabbt gårdslekledare, började skolan, lärde mig åka långfärdsskriso, startade fotbollslaget Blå Stärnan, tyckte rasterna var roligare än lektionerna, fick en ny kärlek, Nina och utforskade skogarna runt sjön Magelungen. Badade i en grön algsörja som kom sig av varmvattenutsläppet från Sveriges första testanläggning med kärnkraft. Och invid Värmlandsföreningens klubbstuga invid Magelungens strand började jag också få min första kontaker med andra värmlänningar än släkten. Gillade Farsta men gillade värmlänningarna mer. Och det med besked. I femman blev det flytt från Torbygatan i Farsta till pappas hemort i Värmland; Torsby, där pappa skulle starta ett litet företag för att tillverka portar. (Att det just blev portar - som blev mitt jobb i 31 år - har nog format mig en del. Öppet, stängt eller mittemellan. Historien stängd, mittemellan ett slags Nu och öppet framtiden).

   I Torsby växte jag upp till en ung man de kommande sju åren. Härlig tid! Men det förekom en del mobbing och till en början sa man inte mitt namn utan jag kallades "stockholmarn". Ibland tog det, men för det mesta rann det av som vatten på gåsen. Den här tiden kännetecknades av ett ivrigt intresse för arbete. Visst, man hann med alla fiske- och skogsexpeditioner också, och ungdomsäventyr och bus och nya flickvänner. Men fokus låg för det mesta på att hitta jobb och tjäna en extra slant. (Farsan tyckte, att "vill man ha nå't, får man jobba för det!"). Det var springpojke i livsmedelsaffär, blombud, potatispackare, slaktarlärling, extra "redaktör" på Wermlandtidningen och Fryksdalsbygden, mejeriarbetare, rörtvättare, pappersvändare på kontor. Redan i 8'an startade jag Torsby's första diskotek och ytterligare några år senare körde jag och en vän Club Zelma på Tossebergskätten i 3 sommarsäsonger 2 gånger per vecka. "Värmlands högsta discoteque", kallades det; 342 meter över havet. Mycket poulärt!

   Tänkte inte på det förrän långt efteråt, men under de här åren "försörjde" jag mig själv (utöver mat och husrum som jag förståss hade hemma) med det mesta av kläder, sportutrustning, nöjen, resor, fordon m.m. m.m. Jag har senare funderat på om denna arbetsvilliga flit var ett sätt att få bekräftelse från vuxenvärden trots att jag inte satsade på topp i skolan, utan gick igenom ganska bekvämt och medelmåttigt: ”Att man ändå dög någonting till”. Men absolut inte bara det! Det var roligt också och man hade alltid en slant på fickan ๐Ÿ˜œ.

   Och just det(!) att jag hade lätt att hitta på saker som gav jobb och lite slantar för stunden, blev min skolmässiga akilleshäl. En kort tid före betygssättning och gymnasieexamen fick jag för mig att man inte behöver betyg om man inte skall in i det offentliga stallet. Så jag hoppade av just före betygsdax och begav mig till Stockholm och nöjesbranschen och blev discjockey. Levde nattliv med William Freestyle, vi hyrde villa på Lidingö och levde loppan där och i Stockholms nattliv med soluppgångspartyn på Djurgården tidiga mornar och jag for runt i Sverige och Norge som ambulerande discjockey (”Lasse Å” var det på den tiden). 

    Men nöjesbranschen är hård! Efter att par misslyckade spelningar i så måtto att arrangören sa sig inte ”kunna” betala, tog pengarna slut och jag fick till slut fråga pappa om hjälp med slantar. Hade ju bil och kostander för långa resor, restauranger och hotell. ”Aldig i helvete heller!”, fräste han i telefon, ”att du skall hålla på med en så’n där jävla skit, och jag skall betala! Kommer aldrig på fråga!!”). Där tog den karriären slut! 

   Men jag gav mig inte, jag ville vara i nöjes- och kultursvängen och mamma hejade på när jag ville in på konstskola och kom in! Det blev Årjängs konstskola. Men pappa tyckte fortfarande att all konst var ”totalriskabel försörjning”: ”Fasen”, sa han, ”det ser du väl pôjk, att konstnärer av alla slag måste vara fattiga som fan i 20-30-40 år innan det går ihop. Om ens aldrig! Du kommer att bli fattig pôjk!!”. Det där bet nog, för strax efter, så skrev jag in mig på vuxengymnasiet i Göteborg för att göra klart sista terminen på Ekonomiska. Ha! Det blev kul. Nattliv igen, fast nu med göteborgsk dialekt. Och inte mycket till studier. Extraknäck i hamnen som kostade nästan lika mycket i oljeförstörda kläder som det lilla man fick in som ”blixt”, dvs daglönare.

   Så, en sista period av ungdomlig tid i sturm und drang, fest och glam. Men strax svängde livet. Nu var jag tvungen att välja. Bli vuxen. Ett barn var på väg!

 

Ung man till mogen man

    Jag märker ju hur texten drar iväg. Ju mer jag skriver, desto mer fattas. Inser att det måste få bli en särskild text; som sagt en novell eller bok, för här får det inte plats! I snabba drag då, tills jag kommer fram till idag och själva poängen.

    In i ett "rejält jobb", som pappa sa’. Check. Så blev jag pappa som tjugoettåring. Check. Ambitioner, krav och snabbt två barn till. Check. Volvo, villa och katt (inte vovve då). Check. Och åren for iväg. Check. Karriär och oavbrutet jobb i 150 km i timmen! Blev VD vid 30 och expanderade företaget (www.torverk.se). Engagemang i kommunalpolitik, föreningar privat evenemangsarrangör utanpå det. Klart det inte höll. Halvvägs genom familjetid och karriär blev det familjen som fick stryka på foten. Nytt äktenskap en kortare tid. Några år till med gasen i bôtt och jag insåg att livet måste ta en annan riktning. Ekorrhjulet kan vara och är många gånger, förrädiskt! Efter 31 år i familjeföretaget frigjorde jag min del och flyttade till Italien där jag sitter nu som The Fool On The Hill. Nu, ett drygt decennium senare, är jag fortfarande så glad och tacksam att jag vågade kliva av. 

   Så mycket mer finns att sammanfatta men poängen i allt detta, är ändå att man aldrig behöver ångra något. Men man kan lära av erfareheten. Som ordspråket säger: ”Erfarenheten ersätter ingenting, men ingenting ersätter heller erfarenhet”.

Är det något jag lärt mig på vägen, så är det att det aldrig är fel att sträva mot sina drömmars mål, men samtidigt inse att det aldrig riktigt blir som man tänkt. Det är tur det, för då hade vi inte setts här!

 

Nu, vem är jag nu?

   Man får en utgångspunkt när man föds. Den kropp man föds med: Arv. Man får, och är, en ny mix gener, alldedels unik i vår värld. Med tiden utvecklas och påverkas man av miljön man lever i. Särskilt under barnatid och tonår. Senare börjar betydelsen av arv och miljö minska. Man får allt större chans att välja själv, efter eget huvud. Personligheten mognar och man frigör sig från respektive tar till sig nya värderingar och förhållningssätt. Man kanske till och med utvecklar alldeles nya egenskaper! Även sådana som står i direkt kontrast till de, till tyckes, arvs- och miljömässiga faktorer som först formade en.

   Nu, med ena foten i medelåldern och den andra upp mot gränsen till ålderdomen, kommer en längtan till att sammanfatta sig själv och ladda för Det Nya som skall komma.

 

Min sammanfattning av mig sjäv idag: Jag är en helt annan, men ändå densamme!  (”Same, same, but different”). Hur går det ihop? Innerst inne känner jag mig själv precis som när jag första gången öppnade ögonen och, utan förklarande ord, fick se ljus, ansikten, rummet, fönstret, det svagt belysta trädet därutanför, det stilla regnet och en mörk natthimmel som grät av lycka. Undrande! Det var ett under! Tanke och känsla var Ett. Det fanns inga frågor eller svar, bara ett varande i harmoni och en lättnad över ett diffust, nyss förvunnet obehag. En ny och trygg frihet! En obegränsad rymd. Ett harmoniskt Nu, framtid och oanade möjligheter!

Går jag in i mig själv kan jag uppleva så i Detta Nu. Jag är idag, innerst inne, fortfarande densamme. Det är bara nya lager som lagts till och som med tiden förändrats. Liknelsen om löken är träffande: Det yttre skalet har torkat, blivit fnasigt, hårt och mer stöttåligt, lagret därunder tjockt och styvt, så lager för lager allt tunnare och mjukare och innerst inne; bara två små späda blad (ett plus- och ett minusblad) som sluter sig om lökens centrum, ett ytterst litet, nästan obemärkt tomrum. Jag föreställer mig själv så, mitt medvetande - människans medvetande! - en inre, absolut stilla, mikroskopisk rymd. Kanske inte ens en rymd med dimensioner, en tomhet i absolut harmoni och stillhet. En evigt ickefysisk plats som är själva förutsättningen för att kunna uppfatta världens alla rörelser där utanför, alla lager av tankar och sinnesintryck som rör sig runt detta centrum; ett Icke som skådar ut mot Något. 

 Ja, se där! Det hamnade där till slut i, att jag ser mig själv som just ingetning i detta, eller dessa, oändliga kosmos: En absolut obetydlighet i en absolut makalös rymd med gränslösa möjligheter och utan slut… Ooops, nu kände jag mig plötsligt rätt ödmjuk inför fortsättningen. En fortsättning som kanske inte skall handla så mycket om alla mina lager och skal från fordom, utan mer om nutid och, som sagt, rätt mycket (utan varken karta elle kompass) om förutsättningarna för Det Nya som skall komma. ...Som är tänkt att komma, mer och mer, desto längre bort i menyraden focus läggs.

____ PIETRABUNA (IM) ____

Jag har bott vid en landsväg...

___NONG LOM, Chiang Rai___

18-11-10. Så, en mellanlandning, ett nytt hem, men redan på väg ytterligare söder ut.